Om ArbeTet

Georgij Ivanovitj Gurdjieff var en människa som förundrades över tillvaron och som var mycket nyfiken på vad som var meningen med att leva. Vi som idag delar denna undran och nyfikenhet delar också en osäkerhet kring vilka vi är och varför vi befinner oss på denna underliga planet som vi kallar jorden, ett litet korn bland myriader av element i ett oändligt kosmos.

Nyfikenhet kan ha många former och åtminstone två riktningar. En riktar sig mot en yttre värld som vi kan komma i kontakt med genom våra sinnen. Men utöver att undra över det vi till exempel kan se och höra, har vi tankar, känslor, stämningar och längtan – tillstånd som utgör delar av ett inre liv. I den meningen har alla ett yttre och ett inre liv.

För att sätta det lite på sin spets kan man säga att en fråga som rör det yttre kan vara: ”Vad är detta för något och hur fungerar det?” Medan frågor om vem jag är och varför jag är här hör till vår inre värld.

För den som lätt associerar begreppet ”inre liv” med en dragning åt religiositet i form av blind tro, kan det vara lugnande att veta att så enkelt är det inte enligt det vi kallar Gurdjieff-arbetet. I detta arbete är det att verifiera teorierna en grundsten.

Människan är uppdelad i två delar: ESSENS och PERSONLIGHET. Essens är det du är född med – dina medfödda egenskaper. Personlighet är ett resultat av de omgivningar en människa växer upp i: uppfostran, utbildning, miljö och så vidare. Vi kan därför säga att essensen är en sida av oss som inte kan tas ifrån oss. Personligheten är däremot en konstlad sida, som vi visserligen behöver i många sammanhang, men den är inte vår sanna natur.

Det krävs inte mycket reflektion för att konstatera att det är personligheten som får mest uppmärksamhet och näring i en värld som vår. För att vi ska kunna närma oss oss själva måste essensen växa och bli aktiv, medan personligheten behöver passiviseras.

Men det finns mycket i vår personlighet som motsätter sig denna process, och redan i ett tidigt skede i detta arbete kan man verifiera att utan uppriktighet och ansträngning blir allt meningslöst.

Till slut kanske någon säger: äntligen står jag inför en möjlighet där det inte går att fuska. Det är vår essentiella sida som kan värdesätta en sådan möjlighet.

Allt som kan växa behöver näring. Och essensen närs av sanning. Genom en process där vi aktivt lägger märke till sidor hos oss själva som inte är äkta, kan sanningen om vem vi inte är ge näring åt essensen. Detta är naturligtvis ofta en smärtsam process för den vi inte är. Allt har ett pris. Alternativet är att vara lycklig i en dröm där erfarenheten av en djupare mening inte är tillgänglig.

En central idé hos Gurdjieff är att människan i sitt dagliga liv inte är vaken, utan befinner sig i ett tillstånd av sömn. För många framstår detta som ett meningslöst påstående, och en del blir provocerade. Det är förståeligt, bland annat eftersom våra associationer till begreppet sömn är kopplade till fysisk sömn, där vi inte äter, arbetar eller talar med andra.

Uppenbara kännetecken hos en människa är att hon tänker, känner och har förmåga till fysisk aktivitet.

Det som kännetecknar Gurdjieffs idéer och det praktiska arbetet som hör till dem är att det visar hur det vi kallar tankar, känslor och handlingar är kopplade till betingelser som lagts i oss från tidig barndom och fram till idag.

Att uppfostran, utbildning och social bakgrund präglar oss är ingen ny idé. Men att detta leder till att vi i så hög grad styrs av automatiska rutiner att vi kan kallas maskiner kan få vem som helst att reagera.

Om vi däremot öppnar oss något för tanken att vi i vårt dagliga liv ständigt reagerar utifrån tidigare programmeringar, ofta i form av attityder, kan vi komma till en ny situation i oss själva där vi kan börja observera oss själva och gradvis bli mer och mer opartiska i det vi ser.

Självobservation kan visa oss att vi inte är en, utan många. Och att varje tanke, känsla, antipati och sympati är ett separat jag. Vidare kan vi se att det ofta är förändringar i yttre omständigheter och skiftande intryck som aktiverar dessa olika jag.

Vi känner alla till situationer där vi har bestämt oss för något som vi i nästa ögonblick, en timme eller en vecka senare, inte längre har något intresse för. Inte ens när dessa olika sidor i oss är på kollisionskurs och står i direkt motsättning till varandra, ringer någon klocka. En klocka som skulle kunna ge oss en signal om att vi inte är en, utan många. Detta beror på att vi har det Gurdjieff kallar buffertar. Dessa byggs gradvis upp genom vår sociala miljö och har till syfte att skydda oss så att vi inte konfronteras med våra motsättningar i så stor utsträckning att vi blir förvirrade eller splittrade. Genom att arbeta för en gradvis ökad medvetenhet och vilja kan en människa avslöja sina buffertar och leva med ett allt mindre behov av att rättfärdiga sina tankar, känslor och handlingar.

Uppmärksamhet är en bärande pelare i detta arbete. När vi dagdrömmer och lever i föreställningar vandrar uppmärksamheten och vi är under inflytande av tillfälligheter. Ett annat drag hos uppmärksamheten är att den kan dras till och fångas av något som för stunden intresserar ett av våra många jag, men den försvinner när intresset upphör och ett nytt jag träder fram. Om självobservation är ett mål måste man lära sig att rikta och hålla uppmärksamheten, eftersom det utan uppmärksamhet inte är möjligt att praktisera självobservation.

Själverinring, som av flera skäl kan sägas vara nyckeln till detta arbete, är ett tillstånd där uppmärksamheten är delad mellan det som observeras och den som observerar, och där uppmärksamhetens fokus ligger på den som observerar och inte på det som observeras. Detta tillstånd av närvaro är det tillstånd en människa är menad att leva i. Det är genom denna närvaro som en djupare mening med tillvaron blir tillgänglig, genom att den samtidigt utvidgar gränserna för vår medvetenhet om vår yttre och inre värld och förenar dem i en erfarenhet.

Så lever vi dock inte. Och det som i huvudsak hindrar oss är, utöver vår bristande förmåga att rikta och hålla uppmärksamhet, två saker. Det ena är det vi kallar identifikation och det andra är inre hänsynstagande.

När ett av våra många jag träder fram blir vi identifierade med det genom att vi känner, tänker och tror att detta är jag. Till exempel när vi är irriterade, svartsjuka, avundsjuka, förödmjukade, entusiastiska, triumferande, ivriga, obekväma, nostalgiska, misstänksamma, melankoliska, självömkande eller otåliga. Denna lista är naturligtvis mycket längre.

Denna tillfälliga placering av känslan av vad jag är och vem jag är håller oss instängda i en subjektiv värld där vi uppenbart är slavar under våra egna attityder och tillfälliga intryck.

Den andra väsentliga faktorn som hindrar oss från att praktisera själverinring är det vi kallar inre hänsynstagande.

I det tillståndet är man alltid, på något sätt, i centrum för en händelse, till exempel genom att fundera på vad andra tycker om det man säger, har sagt, har gjort eller borde ha gjort. Och återigen är slaveriet ett osynligt faktum. Antingen därför att de andra höll med oss och vi ostört kunde upprätthålla vår identifikation, eller därför att vi kan framstå som oklanderliga i våra egna ögon eftersom vi uppfattar andras syn som begränsad. Ett annat alternativ är naturligtvis att känna sig så missförstådd att självömkan framstår som en helt naturlig konsekvens.

För oss som inte ser några alternativ i dessa sätt att kastas runt i vår egen tillvaro, är de verktyg som Gurdjieff har gett av obeskrivligt värde. Detta eftersom de på ett praktiskt sätt sätter människans potential i ett större sammanhang där begreppet individualitet får en annan innebörd.